Vad är fel med zombiegenren?
1. Zombiesmittan är 100% dödligt!
Numera vet alla (inklusive personerna i sagan) att om man blir biten blir man zombie, utan undantag, alltid. De flesta har redan anammat virusvarianten på vad som förorsakar zombier. Varför inte anamma implikationerna? Om zombiesmittan var 99% dödlig så hade alla som överlevt apokalypsen hört talas om eller kännt till någon som överlevt ett zombiebett. 90% så hade varje grupp överlevare en deltagare som överlevt. (De dödligaste sjukdomarna ligger långt under 100% Zaïre Ebola ligger mellan 80-90% och varje utbrott ligger på ett par tre hundra döda, Spanska flugan 20-30% och 18 miljoner döda, Rabies i det närmaste 100% och femtiofemtusen döda om året.) Mitt problem är inte så mycket autenticitet även om det ingår. Det stör mig hur lätt det är för publiken/läsaren att acceptera premissen att vi måste döda alla som blir bitna. En chans att överleva, om än liten skulle ändra hela den emotionella synen på avskjutandet på bitna vänner.
Lösning:
Vad jag skulle vilja se är ett Z-virus som är 95% dödligt utan vård och 75% med den bästa vård man kan ge under apokalypsförhållande. Även om det bara är dropp och tamiflu så kan det ge den infekterade en chans att bekämpa viruset. Samtidigt kan man aldrig vara säker på att en överlevare är helt botad.
2. Inkubationstid och spridningsvektor!
Anledningen till att ebola sällan sprider sig och rabies gör det är inkubationstiden och spridningsvektorn. Ebola har en inkubationstid på mellan två dagar och tre veckor beroende på variant. Kort inkubationstid gör att den nyligen bitne inte kan lämna området där han blivit biten. Med klassisk zombieinkubation på ett par timmar (ner mot en halvtimme i slutet på filmen) gör att ett zombieutbrott aldrig skulle sprida sig från USA till Europa. Ett plan med en smittat hade sats i karantän direkt eftersom den smittade skulle hinna få allvarliga symptom innan de hinner landa. Rabies däremot har en inkubationstid på flera månader. Dessutom är spridningsvektorn sällan människa till människa utan det sprids via varmblodiga djur. Därför finns det nästan överallt i världen trots att det är i det närmaste hundraprocentigt dödligt. (Man känner bara till sex fall som överlevt obehandlad rabies. Någonsin. Jämför med femtiofem tusen döda om året.) Det ligger i zombienaturen att spridningsvektorn är zombie till människa. Aldrig hund till människa eller råtta till löss till människa. Därför blir inkubationstiden desto viktigare.
Jag tänker så klart på historieberättandet: Om bitmärket har tid att läka och försvinna så blir hela tickande-bomb scenariot mer skrämmande. Ge Z-viruset en inkubationstid på tre veckor eller mer.
Eller är kanske smittan sporbildande som mjältbrand? Ett rensat område kan vara smittsamt i generationer. Purify by fire!
3. Norrlandsromantiken!
Även om ett zombieutbrott sprider sig snabbare i städer än på landet så är överlevnadschansen större i staden. Inte i procent kanske men i absoluta tal. Städerna skulle förvandlas till riktiga mardrömsriken men det skulle finnas massor av osmittade som kan samlas och slå tillbaka. Om 90% av stockholm förvandlas till zombier över en natt skulle det finnas i runda tal hundrafemtiotusen överlevare! Att i detta sammanhang fokusera på fem förvirrade norrlänningar känns inte som om det berör. Hela Z-genren lider av redneckromatik. Det är inte så konstigt. Genren handlar idag om statliga program som gått fel, moderniteten ifrågasätts och den söker efter en återgång till en pastoral idyll. Istället för städer som samhällets nyckelpunkt blir dom zombieinfesterade helvetes hål. Räddningen är en återgång till ett enklare sätt att leva.
Men jag som, även om jag ser mycket fel med det moderna, med våra städer, inte ser min granne som en risk, jag som inte ser städerna som en ondska i sig själv? Dels därför och dels av kall rationalitet så tror jag att det vore intressantare att följa de hundratusentals överlevarna i stockholm än en liten isolerad grupp i norrlands inland. Tillbaka till städerna. Låt oss bygga repbroar mellan hustaken. Låt oss locka in zombierna i återvändsgränder och avlägsna hotet, kvarter för kvarter. Upprensning och återtagande. Tänk på London som efter samma katastrof skulle ha en levande befolkning på runt miljonen eller New York med två miljoner.
4. Könsrollerna
I de flesta fall innebär civilisationens slut en automagisk återgång till omoderna könsroller. Det är rövhålen som överlever och kvinnorna börjar diska och tvätta. Jag köper inte riktigt det. Först och främst tror jag att könsrollerna skulle göra att fler kvinnor skulle överleva. Även om det finns många moderna män som inte kastar sig ut för att ätas upp så skulle antagligen könskvoten bland överlevarna vara två till tre kvinnor per man om inte ännu mer. De som överlever skulle antagligen ha en övervikt på ett mer saktmodigt lynne och galenpannor och våldsverkare är den andra vågen infekterade (Den första är antagligen akutpersonal, vårdpersonal och polis, brandkår och militär). Det kommer antagligen att finnas fega kvinnomisshandlare och misogyna karaktärer bland överlevarna men kommer dom verkligen att vara tongivande? Eller kommer det att utvecklas ett nödvändighetens matriarkat?
Sammanfattning:
Med en liten men reell chans att överleva så blir beslutet att döda den som börjar få influensasymptom ett hjärtskärande dåd som föds ur desperation och nödvändighet. Att skapa säkra sjukvårdsfaciliteter blir en av överlevarnas högsta prioritet. Risken att vem som helst kan bryta ut i prezombie frossa gör att oavsett hur säker överlevarnas inre cirkel är måste du alltid hålla ögonen öppna. Ständigt bevaka dina närmaste. En tryckande kritik av övervakningssamhället och angiverisamhället kanske? Allt under norrmalmsmatriarkernas överhöghet.
Det finns flera angrepp på det jag ser som stagnationen i zombiegenren. En kort, högst subjektiv lista:
Cherie Priest, Boneshaker med uppföljare:
Hon undviker hela virusproblematiken med kemiska zombier: En gulaktig gas gör den som utsätts för den till en klassisk zombie, varierande inkubationstid som förklaras på ett mycket logiskt sätt. Nyskapande.
The Walking Dead:
TWD attakerar synen på den klassiska könsrollsutvecklingen genom att sätta den i centrum. Kvinnorna tvättar medan en man misshandlar dom. Klassiskt.
I en perifer storyline ser vi människor som försöker skapa en oas mitt i ett zombiehelvetiskt stadslandskap.
haha. älskar nördigheten i dina invändningar. jag köper framförallt invändning 2 och 4. men de stör mig inte mer än att jag ändå gärna anvjuter genren. men när du nämner att TWD "attackerar" könsrollsutvecklingen förstår jag inte riktigt vad du menar. jag tror inte de menar att vara ironiska. den är mer unken där än på de flesta ställen. om man orkar bortse från det är den ändå bra. tack för ett mycket intressant inlägg. :)
Jag har faktiskt funderat på det där med TWD. Det är för många inblandade för att dom inte ska tänkt på könsrollerna. Minst så har dom tänkt: 'Ska vi underdriva eller överdriva?'. Dessutom har dom överdrivit så mycket att det inte går att se det avsnittet utan att tänka 'Fy fan, vilka ruttna könsroller!'. Visst är det positivt? Åtminstone väcker det avsky och debat. Så jag hävdar att TWD kritiserar unkna könsroller vare sig dom vill det eller ej!
Intressant inlägg. Skulle vara intressant med en roman som tog sig an alla frågorna du ställer upp och på sätt fick en unik utgångspunkt. Jag tycker du tänker som en romanförfattare som vill göra något eget, som ser hålen i sina föregångares verk.
Praise from the master.
Jag är en utpräglad läsare, inte författare. Men som alla andra läsare/kritiker så när jag författardrömmar. Vi får se vad som händer vad det lider.
Mycket intressanta invändningar. Punkt 3 tycker jag är svagast. Även om det säkert är roligare att läsa om/titta på zombiestadskampen så är landsbygden det säkraste stället på lång sikt, eftersom det helt enkelt är där maten odlas. Med en kollapsad infrastruktur reduceras städerna snabbt till ofruktbar mark. Något att tänka på i dessa tider av stigande råoljepriser... Iofs kanske t ex stockholms grönområden skulle räcka till de 10% som fins kvar i ditt scenario. jag läste någonstans att sk stadsnära odling kan bidra med ungefär 10% av en genomsnittlig stads livsmedelsbehov, så, hm, kanske ändå?
Punkt 3 beror helt på när det utspelar sig. Så vitt jag vet utspelas endast The Forrest of Hands and Teath senare än tre månader efter apokalypsen. Det mesta vi ser är dagar och veckor efter gödselstacken träffar vindmöllan. Det finns inga problem att leva på konserver under den tiden. På sikt måste man börja återuppbygga en civilisation men det händer nästan alltid strax efter eftertexterna börjat rulla. Zombiegenren handlar om att överleva katastrofen, inte bygga ett nytt samhälle.
Läs Warm Bodies av Isaac Marion! Slutet är en aning cheezy och tja, väldigt amerikanskt, men fram till dess är det något så udda som en fin zombieskildring, där huvudpersonen (zombie) verkligen lider av meningslösheten i tillvaron och bristen på egna minnen. Kommer ut på svenska i februari.
@Titti: Är inte det ett steg i helt motsatt riktning? Att ta ett koncept som bygger på hjärndöda monster som äter folk och skapa en kärlekssaga (jag har läst en del hemska sexscener in min dag (Dan Brown) men ...) är kanske inte ett steg mot realism. Men jag måste erkänna att jag är intresserad, lite äcklad, men klart intresserad.
Hej!
Det var en rejäl och intressant bredsida mot de levande döda minsann. Här kommer några små kommentarer:
1. Zombiesmittan är 100% dödligt! Jo, nog är det oftast så att dödligheten/smittsamheten är extrem. Och visst vore det intressant med ett annat scenario, mer likt de pandemier vi känner till. Håller vi oss till den nutida zombielitteraturen så vill jag hävda att det finns gott om variationer vad gäller framställningarna av zombiesmitta (t.ex David Moody, ZA Recht, Wayne Simmons m.fl), men just de variabler du skriver om här är förvisso vanligen extrema.
2. Inkubationstid och spridningsvektor! Jag tror att du intresserar dig för det här på ett något annorlunda sätt än vad många författare av zombielitteratur gör. De (och t.ex. en läsare som undertecknad) vill ha en REJÄL katastrof. Det är grunden för själva berättelsen. Mer verklighetsförankrade scenarion är sällan inte intressant. MEN du har en poäng i att det skulle bli ännu läbbigare om bitmärken hinnes försvinna osv. Där finns mycket att hämta för någon som vill utveckla genren.
3. Norrlandsromantiken! Jag tycker tvärtom att det både är logiskt och trovärdigt att människorna i zombieberättelser ofta väljer att lämna storstan. Många skulle nog tycka det var hemskare att försöka överleva i ett tätbebyggt område där det kryllar av odöda än ute på landet med fri sikt osv. Om det är ett klokt val vette fan, men jag tror många skulle göra det valet. I berättelser som spänner över en lite längre tidsrymd är det också logiskt att folk lämnar stan. Hur länge kan man överleva som plundrare? Ute på landet kan man i alla fall försöka odla gröda och hålla djur. Därmed inte sagt att man skulle lyckas. Och i den oftast amerikanska zombielitteraturen finns visst gott om berättelser där folk stannar kvar i staden ( se t.ex. Bob Fingermans Pariah eller Nate Southards Scavengers).
4. Könsrollerna! Den något föråldrade kvinnosynen tycker jag främst märks i VISSA av de titlar som blir riktigt kända, sålda och lästa. Berättelser med inte bara starka kvinnor utan även mer trovärdighet även på den fronten hittar man hos t.ex Alden Bell och C. Dulaney. I litteraturen är nog de ibland lite gammaldags föreställningarna något vanligare i vissa zombieromaner. Läser man noveller kryllar det av motsatsen. Om det beror på att det finns MÅNGA kvinnliga författare av zombienoveller men inte i jämförelse lika många som publicerar romaner kan jag bara spekulera i.
Intressant bloggpost, Simon!
PS: Warm Bodies är ett slags fin kärlekshistoria. Men att det inte handlar om sex är ingen större spoiler. Vill man ha sex och zombier i kombination kan man läsa Amelia Beamers roman The Loving Dead, eller varför inte George RR Martins novell Meathouse Man.
Tack för kommentaren Swedish Zombie. Kul att jag kunde attrahera en expert!
Jag har inte läst något av det du nämnde så det är ju klart att jag (som utomstående) lätt kan få ett skevt intryck av genren. Boktips är ju grunden för den här bloggen så tack mjukast.
Detta låter som den första utvecklingen av zombiegenren som jag verkligen skulle vara intresserad av att läsa. Annars är jag alltid konservativ och tycker man i stort sett ska följa Romeros beprövade koncept.
Grymt kul! Ser fram emot boken! ;-)
Så här lite mer än ett år senare när ni förhoppningsvis vet mer om The Walking Dead... Vill ni fortfarande påstå att könsrollerna är stereotypiska, eller var det bara en bieffekt av det just havererade samhället och en poäng i Kirkmans betydligt längre historia?
