socialistsimon

Jag har varit en läsare i drygt trettio år. Jag minns fortfarande när min mor sa till mig att jag inte fick läsa sagan om ringen för den var för större barn. Jag var åtta tror jag. Ni vet säkert vad som hände. Jag gick rakt fram till bokhyllan, så fort hon tittade bort, tog den mittersta boken, slog upp ett kapitel mitt i boken och satte mig att läsa. Jag kommer ihåg att det var När Aragorn, Legolas och Gimli träffar Gandalf i Fangorn.
Sen dess har jag aldrig varit utan en bok i handen.
Som läsare, kritiker och recensent.

Jag har alltid haft det som ibland kallats talets gåva. Jag kommer ihåg när mina systrar var små och jag brukade berätta sagor för dom. Jag vill gärna tro att det gav dom ett sinne för källkritik och skeptiskt tänkande att få höra vid fem års ålder strax innan Kräftskivan saker som:
 - Kräftor har ett rikt socialt liv. De kommunicerar genom att byta färg. Rött betyder 'Hjälp!'. 
 - I Norrland äter dom rutten fisk.
 - Kaffe kommer från Colombia. I stora gruvor bryter man kaffemalm och hugger till det i tegelstensbitar. Titta, här är en från byn Zoegas. 
 - Den yogorten är full av bakterier!
Det finns dessutom en anledning (jag) att mina systrar kan de Gamla Nordiska Gudasagorna bättre än nya testamentet. Jag har berättat sagor sedan jag var tolv.

När jag var tonåring började jag skriva. Artiklar, hemtentor, seriösa resonerande texter, bakgrundsmaterial till rollspel. Bloggandet var för mig bara ett logiskt steg att självpublisera. Nu ska jag inte säga att bloggandet inte ändrat mig. Som många bokbloggare noterat läser man annorlunda när man ska uttala sig om texten efteråt. Man tenderar inte bara att sitta och skriva ner citat, notera sidnummer och sånt. Man lägger även märke till språk och upplägg på ett annat sätt. Man vill ju kunna säga mer än 'Den här boken är bra' man vill kunna berätta varför. Det är omöjligt att inte utvecklas när man skriver. Än mer om folk läser vad man skriver. Jag kan kräka upp en text op 2500 ord på en dag och även om jag skäms för den just då brukar det vara en publiserbar text efter lite redaktionellt arbete. Jag kan skriva sakligt, övertygande och med viss humor. Jag kan hjälpa andra med deras texter både fiktion och fack-.

Så varför kan jag inte skriva skön litteratur? Det är helt omöjligt. Jag har, så självklart, försökt skriva. Och jag har självdestruerat hårt och upprepade gånger. Allt man skriver måste inte vara bra i allas ögon men det måste ju passera mina ögon. Jag tror att jag har raderat mer skönlitterär text än ett medelstort landsortsbibioltek.

Detta är inget nytt, vi har alla varit där. Vad som är nytt och som jag vill berätta om är att jag skrivit in mig på en skrivarkurs. Därför kommer jag antagligen att lasta av mig min frustration på Er mina läsare. Den stora skillnaden är nu att jag inte kan radera mina dåliga texter längre. Precis som mina artiklar så har jag nu en deadline, en hemläxa och då måste man ju skicka in något. Antagligen är det lika dåligt som jag tror att det är. Kanske, kanske, kanske är de inte riktigt lika dåliga som jag tror och det finns något att utveckla. Oavsett så kommer jag att självdestruera på en helt ny nivå de närmaste månaderna.