socialistsimon

av Michael Mortimer är egentligen en bra bok. Bra miljöer, intressant val av historiska bakgrundskaraktärer och en handling som bara drar iväg med dig. Den har bara två problem tyvärr är det två avgörande, mördande, problem. Det ena är dramatugisk och det andra är moralisk. 

 

Först om handligen: Ida är en intelligent student som plötsligt blir inbjuden till nobelfesten. Den ryske nobelpristagaren i fysik ger henne en ask och ett brev (från Linnés lärljunge Solander) därefter dör han spektakulärt inför hennes ögon. Hennes mormor, som styr handlingen från moskva, tvingar henne att fly polisen och inte vittna. Jagad av rysliga ryssar och nu misstänkt för nobelpristagarmord springer hon. Hon dras iväg av en sliskig läkare som ger henne rohypnol och våldtar henne på efterfesten. Hon söker hjälp av sin bästa vän och flyr till sin styvfar i Jämtland. Tillsammans flyr de via varghatarnätverk och tjuvjägare till finland och sedan med hjälp av människosmuglare och hallikar till ryssland för att träffa spindeln i nätet; Mormor Alma. 

 

Men Ida blir aldrig en protagonist. Hon är en chockad och traumatiserad kvinna som bara vill gå till polisen och anmäla rohypnolläkaren. Det blir problematiskt att ha en 'protagonist' som så sent som på sidan 489 i en femhundrasidorsbok tigger sin 'snälle styvfar' om att få gå till polisen (för typ sjätte gången i ordningen). Som när hon möter sin våldtäcktsman senare i boken väljer att fly istället för att konfrontera honom. Hon har ingen utveckling under hela boken och det är ett allvarligt dramaturgiskt problem. Alla hennes vänner och familj försöker tvinga henne i en riktning med känslomässig utpressing (gränsande tillkidnappning) och genom hela boken lyckas det. Ida är en plågad passagerare, inte en protagonist. 

 

Det andra problemet följer av det första: Ida blev våltagen. Detta får hon aldrig konfrontera för att asken och brevet är viktigare. Hon får inte gå till polisen, hon kan inte slå ihjäl honom. Hon bara flyr till sin familj som sviker henne gång efter annan. Detta blir aldrig en äventyrsroman utan stannar vid känslomässig tortyr av huvudpersonen. Hon missbrukas, binds och plågas utan syfte av författaren. Hon övervinner aldrig sitt trauma utan hennes trauma nedvärderas hela tiden av de som 'hjälper' henne. 

Kanske tänker författaren vända detta i del två av en förmodad trillogi men det betyder bara att författaren inte fattar hur man bygger upp en trillogi dramatiskt.

Mortimer antas vara en pseudonym för en 'känd', dvs bra författare. Känd kanske, bra, njae tekniskt skicklig är inte detsamma som bra ... 

 

Är detta en bok som har kvalliteter som väger upp bristerna?

Nej.

Finns det någon ursäkt för bristerna?

Nej.

Finns det någon anledning att läsa den här boken? 

Nej ...

---

Jungfrustenen finns på Adlibris och Bokus

Recensionsex av Norstedt