Last Chronicles of Thomas Covenant
Jag har älskat Covenant och Landet under hela mitt läsande liv. Med ett makalöst språk målar han upp det som skulle kunna kallas Fantasys själva definerande kärna; Att med moraliska dilemma och symbolisk logik gestalta verkligheten i fantastiska färger. I sin första serie introducerarde Stephen Donaldson mig för så magiska fenomen som moralisk synestesi. Huvudpesonen, Thomas Covenant, förs till en Fantasyvärld där han bokstavligen kan se Godhet och kärlek, mord har en stank som för dig att kväljas, Ondska luktar roseolja. Alla fantasyproblem kan tolkas som externaliserade metaforer för 'hjältens' inre moraliska konflikter, och Covenant använder också detta som argument för att allt bara är en dröm en illusion, inte hans fel eller ansvar egentligen.Den första trilogin handlar om Thomas Covenant som kastats från vår värld till en Fantasyvärld där han är den Efterlängtade Frälsaren, Den Store Hjälten. Han vägrar men förförs tillslut av Landets skönhet. Donaldson lyckas också förföra mig som läsare med Landets skönhet och drar in mig i Covenants dilemma.
Donaldsons Onding är väldefinierad och kan med rätta se sig själv som 'god'. I verkligheten är alla goda i sina egna ögon, eller hur? Alla som gestaltas har stora och djupa karaktärer. De som säger att Donaldson är bättre än Tolkien brukar just kontrastera Donaldsons karaktärsdjup mot Tolkiens mer arketypiska karaktärer.
Den andra trillogin om Thomas Covenant ställer frågan; Hur kan man skada någon som förlorat allt! Man ger tillbaka något han älskat som nu är krossat. Covenant kastas tillbaka till Landet han räddade i The Power that Preserves, men allt är förstört. Landet plågas av the Sunbane som byter årstid ett par gånger i veckan. Från öken till överflöd, förutnelse till ösregn. Med sig har han även en läkare, Linden Avery. Den andra trillogin verkar handla om Covenant men det är Lindens drama som är bärande vilket också gestaltas av konflikten mellan de två om vem som är Landets ovillige frälsare.
När The Last Chronicles of Thomas Covenant kom trodde jag att jag aldrig skulle få återse honom eller Landet igen så jag blev väldigt glad men också orolig eftersom det var så uttalat att det är den sista serien böcker. Donaldson är inte en författare som drar sig för att krossa hela sin Fantasyvärld, radera all möjlighet till att drömma vidare om vad som händer sen, bryta ner hela sin skapelse och bränna den till aska om det är det slutet som passar bäst. Jag har läst de första tre böckerna med skräckblandad förtjusning för Linden går från det ena katastrofala beslutet till det andra.
First Nid har kidnappat hennes son!
Hon är beredd att dra ner hela verkligheten runt hans öron och bryta varje naturlag om det behövs för att rädda sin son. Vilket, tycker jag som läsare, är helt rimligt. Rimligt men inte betryggande.
När näst sista boken slutar står Covenant på en strand och ser hur solen inte går upp i gryningen, stjärnorna slocknar en efter en när The Worm of Worlds End äter upp dem. Tiden, håller helt enkelt på att ta slut.
När näst sista boken slutar står Covenant på en strand och ser hur solen inte går upp i gryningen, stjärnorna slocknar en efter en när The Worm of Worlds End äter upp dem. Tiden, håller helt enkelt på att ta slut.
Det är tid för The Last Dark!
När boken är slut sitter jag och kippar efter andan. Den sista boken i den sista krönikan är slut. Svindel och sorg. Men jag är inte missnöjd jag är bara förstummad.
Böcker blir inte bättre än så här.
Kommentarer
Postat av: Anders
Jag håller med om att de två första trilogierna är helt enkelt fantastiska och jag har genom åren läst dem både två och tre gånger. Men sista trilogin?
Krampaktig, tråkig. Jag kämpade mig besviket igenom första boken och kunde inte bli engagerad, läste den andra men det tog flera månader och nu kan jag inte bestämma mig för om jag ska orka plöja sista boken eller inte.
Postat av: Socialistsimon
Jag får passa på att varna för att den sista trilogin är fyra böcker så du har två framför dig om du vill avsluta Covenantserien ;)
Trackback
