socialistsimon

Det är stor skillnad att komma till bokmässan på torsdagen, väl förberedd och med seminariekort. Förra gången jag var på bokmässan var det en snabb och ganska oförberedd affär. Det är fortfarande ett enormt tempel för bocker och läsning, fortfarande överväldigande men, let's face it, man får ut så mycket mer när man kommer som bokbloggsambassadör. 

Tillsammans med min trogne infödingsguide synade vi montrar och besökte seminarier. 

 

Namnet fyllde mig med lite obefogad avsmak och obehag men seminariet var väldigt bra. Författaren Henrik Arnstad presenterade sin bok Älskade Fascism. 

Han berättade att han hittat enorma mängder bra forskning om Fascismen internationellt och kände att det var hans 'plikt' att sprida det i Sverige. En central tes i boken handlade om att fascisterna ser det som kärlek inte hat, att fascismen erbjuder framtidstro och hopp. Det är inte en slump att nazisterna i Grekland kallar sig Gyllene gryning. Jag blev riktigt intresserad av att läsa hans bok och när intervjuaren frågade vad vi behöver göra nu svarade han klockrent att de politiska ideologierna måste erbjuda optimism och framtidstro. Speciellt riktade han udden mot de socialistiska ideologierna. Om man bara lovar att skära ner allt vi värdesätter i samhället men lite långsammare än liberalerna så kommer man aldrig att segra.

Socialisterna har ett ansvar att leverera.

 

Eller som det skulle ha hetat:
"Två svårintervjuade farbröder berättar om motstånd under perioden 1840 till 1943"
Intressant men inte inspirerande. Björn Kumm har skrivit en bok som heter Motstånd: De maktlösas kamp och Magnus Alkarp en bok om kravallerna i Gamla Uppsala 1943. Båda författarna var intressanta och just Motstånd tänker jag läsa men de var så svåra. När moderatorn frågade vilken kamp som var mest inspirerande blev det dödstyst på scen. Kumm sa också att det ända historien lär oss är det skiter sig ändå till slut och på frågan vad vi ska göra nu blev det ännu en enorm tystnad som Alkarp försökte rädda med lite flummsnack. Ingen av dem hade någon idé om kamp eller motstånd utanför det akademiska intresset. Här och nu, idag, hade de inget att säga. Heder åt Alkarp som iallafall försökte. 

 

Ett mycket intressant seminarium som kom att centrera kring begreppet biblioterapi. Altså läsa böcker som en del av sjukvård, mot depression, missbruk och kriser.

I Tyskland kan man få litteratur på recept men (enligt min ringa åsikt och av allt att döma även panelisterna) var valet av litteratur; dvs Goete och Schiller, kanske inte det bästa valet. Det finns en diskussion om vilka böcker som är 'hälsobringande'. Är det 'klassiker och 'kvalitetslitteratur' eller är är det populär- och genrelitteratur?

 En intressant aspekt är ju att man via litteratur kan diskutera boken och därigenom närma sig det som egentligen är problemet. Tex diskutera missbruk genom att disskutera en bok om det eller om protagonistens destruktiva beteende innan man tacklar missbrukarens eget problem; Men då funkar film lika bra. En annan aspekt är att man kan läsa lättsmält poplitt för avslapning och igenkänning. Cecilia Pettersson berättade om en studie på svenska kvinnor som var storläsare av 'kvalitetslitteratur innan sin sjukdom och de orkade helt enkelt inte läsa böcker som utmanade i början av behandlingen, speciellt om de utmanade i språket. 

Kristoffer Leandoer:
Trollvinter av Tove Jansson - för trygghet (och otrygghet)
Religiös kärnlitteratur tex evangelierna för tröst

Räddaren i nöden av J D Sallinger för undomskriser

Hermanssons Musselstranden för bearbetning av trauma

Orhan Pamuks Det nya Livet - Den bekräftar bokens makt!  

 

Det är sent och det är bokmässa imorgon också så jag avslutar med denna hylning till det tryckta ordet!