Strindbergs stjärna
Jag har för avsikt att analysera fyra delar: Världen, karaktärerna, storyn och kontroversen.
Världsbygge
Låt oss börja med att titta på hur Dan Brown och Jan Wallentin bygger sin värld.
I båda böckerna finns det en kontrafaktisk historiebeskrivning. Brown skriver om Nya Testamentet och bygger upp en värld som ett pussel som ska lösas. Jag som inte är troende Kristen ser inte shockvärdet. Det blir bara en kuliss, en labyrint för protagonisten att navigera utan djup och dåligt underbyggd (Ett exempel är ordleken med Sangraal och Sang Réal). Det finns inget beskrivet som inte är en direkt ledtråd. Det sagt så har Brown väldigt vackra lokalbeskrivningar, Paris, kyrkor och andra platser får en hel del kärlek. Det är en vacker kuliss.
Wallentin bygger sin värld i perioden 1890 till 1950 ungefär. Det handlar om Sven Hedins upptäcksfärder och Anrées Ballongfärd till Nordpolen, Första och Andra Världskriget. För det första är detta ett intressantare historiskt skeende och för det andra så är historien invävd i karaktärerna. Don Titelman som är Wallentins protagonist har ett väldigt intimt förhållande till andra världskriget. Hans Farmor är en koncentrationsläger överlevare. I motsats till Brown så är dom olika historiebärande karaktärena mycket intimare beskrivna. Jesus är Jesus och Da Vinci har som enda syfte att bygga kul pussel för Langdon att lösa i Da Vinci-koden men Sven Hedin och Nils Strindberg är intressantare personer med både för- och efterhistoria. Det är ingen labyrint utan en väv av historiska fakta som här och var böjs eller ändras för att knyta ihop spännande personer med varandra. Därför får boken också ett djup som Brown saknar. Lokalbeskrivningarna i Wallentins historia är också starka. För att undvika spoilers så tar jag inledningen som exempel. Erik Halls grottdykning är vacker och skrämmande. Man kan se det mörka vattnet i gruvan, känna kylan. Trovärdigt och sakligt på ett sätt som övertygar mig som aldrig dykt i grottor. Den scenen säger oss också något väldigt viktigt om Erik Hall. Mycket bra beskrivning.
1-0
Karaktärsbygge
Dan Brown har inga karaktärer i sin bok. Detta är han svagaste gren. Robert Langdon har sin akademiska titel som en nyckel. Han verkar helt sakna intresse för sin akademiska disiplin när han inte kan använda sig av den som kodnyckel för att lösa ett pussel. Kvinnan har sin poliskarriär på samma sätt. Dessutom existerar det inte någon kemi mellan dom två alls innan dom har sex i slutet, som en symbol för en avslutat bok antar jag.
Wallentin beskriver det akademiska vansinnet i Don Titelman på ett övertygande sätt. Man blir inte akademiker utan att ha ett överdrivet intresse för sitt forskningsämne. Jag älskar akademiker, deras galenskap är ofta underskattat i litteratur. Men om du träffar en forskare så be dom förklara vad dom studerar och varför så ska du se vad jag menar, en klar och tydlig godartad galenskap. Detta gäller inte så mycket för yrkesutbildningar som jurist, läkare och ingenjörer men fråga en geolog eller arkeolog, en entomolog eller en partikelfysiker. Även Titelman studerar symbolik (Docent i Historia) men han har skrivit sin avhandling om Nazisymbolik. Han har ett intimt förhållande till sitt akademiska ämne och ett väldigt komplicerat förhållande till Nazityskland. Man kan säga att Titelman och Langdon är samma karaktär men dom två författarna tolkar och gestaltar karaktären väldigt olika. Titelman, som "själmedicinerar" med starka läkemedel och svär på Jiddish, har ett komplicerat förhållande till sina studenter osv, är helt annorlunda och mycket mer trovärdig. Som skillnaden mellan Simpsons version av Aliens och Ridley Scotts version.
Kvinnan har en egen historia och ett eget perspektiv som gör henne till en intressant karaktär. Eva Strand beskrivs som en person och inte en spegel för protagonisten att reflekteras i. Det jag lite saknar är att birollsinnehavarna ibland kunde fått lite mer utrymme. Don Titelmans syster är en underbar karaktär men vi får aldrig veta vem hon är och varför hon är som hon. Det saknas.
2-0
Story
Dan Brown skiner verkligen i den här grenen. Hans bok inte bara flyter fram, den forsar fram som en störtflod. Det är ett hissnande tempo som gör att man förlåter alla ovanstående brister. Det finns bara ett problem med Da Vinci-kodens story, det är nämligen exakt samma story som i den föregående boken Änglar och Demoner. Samma Protagonist, annan stad, annan kvinna och ett annat pussel. Detta är också anledningen till att jag bara läst dom här två böckerna av Dan Brown.
Wallentins bok är längre, nästan femhundra sidor. Det går inte att hålla samma tempo. Den har dessutom flera underberättelse där den bästa, i mina ögon, är den om Andrées ballongfärd. Vad som hände och vad som egentligen hände är en underbar Steampunk story. Detta gör att storyn funkar på ett annat sätt. Jag måste nog motvilligt ge detta poäng till Dan Brown. Men inte för att Strindbergs stjärna inte funkar utan för att Da Vinci-koden funkar bättre.
2-1
Kontroversen
Dan Brown hade inte blivit samma succé utan kontroversen kring Katolska kyrkan och Jesus äktenskap med Maria Magdalena. Om man är bibeltrogen och extremt intollerant kan detta ses som kränkande. Det får man respektera, dom har samma rätt att känna sig kränkta som Brown har att kränka dom. Men för mig är det inget shockerande, inte heller att Katolska kyrkan skulle vara intollerant eller misogyn. Kontroversen rör mig inte och den berör mig inte. Men man kan inte undvika att den är den enda anledningen till att boken blev en bestsäljare. Utan kontroversen hade Da Vinci-koden varit en dussindeckare bland tusen andra.
Wallentin skriver om Nazityskland. Detta skulle kunna vara kontroversiellt men jag kan inte se vem han skulle reta upp. Det är spännande, nyskapande och fängslande men vem är det som eventuellt ska ta illa upp? Kanske skulle Nasisterna kunna ta illa upp för Wallentins avslöjanden om Karl Maria Wiligut, en man så galen att till och med Himmler tog avstånd ifrån honom. Men vem bryr sig om Nassarna blir upprörda? Ingen jag kan se. Poäng till Brown.
2-2
Så då till mitt eget omdöme. Golden goal så att säga. Vilken av dessa två böcker skulle jag rekomendera?
Dan Browns Da Vinci-koden skulle jag rekomendera som en klassisk hängmattebok. Men har du läst Änglar och Demoner så läs inte Da Vinci-koden - det är samma bok.
Wallentins Strindbergs stjärna är bättre skriven, djupare och i grunden mycket mer läsvärd. Den avhandlar en intressantare historisk period. Kopplingen mellan andra världskriget och nu är en Farfar bort (min Farfar var ung då). Sven Hedin gjorde sin första expedition på två Farfäders avstånd och han levde fram till 1952. Detta gör det mycket mer påtagligt och angeläget. Den ger en starkare läsupplevelse och vinner därför denna komparativa studie.
3-2
Jag skulle helst sett att man inte jämförde med Dan Brown. Jag skulle rekomendera den till folk som inte gillade Da Vinci-koden likväl som dom som gillade den. Strindbergs stjärna står på egna ben som Svensk Urban Fantasy.
Jag ser fram emot mer av Wallentin.
Riktigt intressant genomgång. Väcker helt klart läsintresse. Fast mest av Strindbergs stjärna.
Ja, Da Vinci-koden kan ju iofs vara värd pengarna om man hittar den på en tiokronorsloppis men Strinberg var ganska bra ;)
Jag funderade på ett spindeldiagram, mängd fantastik kontra massan av Awesoness osv men det kommer kanske.
Tack för den här jämförelsen, mycket intressant :-)
Jag sitter just nu och vrider och vänder på hur jag ska skriva om Browns senaste bok, men jag kan ju utan att avslöja för mycket berätta att den är preciiiis som Änglar och demoner och Da Vinci-koden, fast i Washington.
Om man bara ska läsa en bok av de tre, tycker jag för övrigt att Änglar... är den bästa (möjligen för att det inte är riktigt så mycket pyramider i den, för man blir hemskt trött på just pyramider när man läser Dan Brown. Om Wallentin undviker pyramider skulle jag kunna tänka mig att läsa honom bara för den sakens skull.)
Haha - Inga pyramider vad jag kommer ihåg. En Ankh och en hieroglyph. Ett par grottor och gravar.
Snabbläst så den tar inte upp så mycket läsutrymme som det verkar.
Gillar att du kår mot strömmen och inte tokdissar strindbergs stjärna. Dock håller jag inte alls med dig att den skulle vara bättre än DaVinci-koden.
Däremot håller jag med om att inledningen med Halls grottdykning är hyvsat awsome, 100 första sidorna går undan och jag har till och med överseende med språket, som är genomgående värdelöst. Jag menar, ”Grov och kantig som en kroppsbyggare, med tre dykarväskor hängande på ryggen, var det inte märkligt att den vattensjuka mossan under honom gav vika" - kom igen!
När det gäller karaktärernas och relationernas kvaliteér tyvker jag att Langdon är den mest sympatiska personen i litteraturens historia, borträkat Tom Builder i Pillars of the erath, ungefär. Att blanda olika språk känns ju lika fräscht som euroshopperbacon, däremot. Och hallå, ingen kemi mellan Robert och Sophie? Vilken bok har du läst?
Jag skiter fullständigt i sanningshalten i dessa uppdiktade historier; det är författarens förmåga att, genom karaktärerna, övertyga mig som avgör trovärdigheten i berättelsen. (Inte helt olikt en amerikans rättegång, when I come to thing about it.) Dan Brown får allt att låta självklart, medan Wallentin snörjer ihop allt likt ett taskigt hopdiktat alibi.
Nu har jag slösat tid på onödigt strunt (igen), när jag egentligen borde vara tacksam kostnadsfri utbildning och kanske plugga lite.
Innan jag gör det kan jag bara säga att I cirkelns mitt och Gåtornas palats INTE är samma bok igen, samt att Den förlorade symbolen erbjuder varmare och mer omfattande bikaraktärer utan att göra anspråk på tempot och pulsen.
Och du, jag diggade också Hex som tusan. Gissningsvis ser vi mer av henne i en uppföljare...
