socialistsimon

I helgen var jag tillbaka i Lund för en kaffe. Runt hörnet på cafét låg en gång i min barndom Pocket, bokaffären där jag köpte Sagan om Ringen, den vackra pocketutgåvan med omslagsbild av John Howe och guldrunor längs kanten. För det är det jag minns bokaffären. Jag minns så klart ägaren som öppnade dörrarna till nya världar för mig och jag är evigt tacksam men jag tror aldrig jag ens då visste vad han hette. Jag minns de vanliga böckerna i främre rummet och mina böcker längs ena väggen i en korridor in till det bakre rummet. Mina böcker, från världar långt bortom det mundäna. Upptäcksfärderna längs hyllorna efter nya böcker, Återseendet av en efterlängtad bok på hyllan som jag snart, snart skulle få råd att köpa. När studiebidraget kom gick det åt till böcker, sen mat, sen hyra.

Dom hyllorna är tomma nu.

 

Men Sagan om Ringen står fortfarande i min bokhylla, bladen är gulnade av ålder och ryggen är skadad. Guldkanten är sliten och i appendixarna har en del blad lossnat. Den är snart tjugo år gammal och de första åren läste jag den serien flera gånger om året. På senare tid har den förvandlats till mer av ett uppslagsverk. När jag undrar exakt vad Tom sa om Goldberry så vet jag att det finns att slå upp. Jag kan den nästan utantill nu.

Boken är gammal nu, kärleksfullt läst och omsorgsfullt omläst. Men bokaffären är borta.

 

Nästan som ett tecken i tiden ligger där nu en pantbank. Böckerna har kastats ut och de fattiga i Lund pantsätter sina hem del för del för att klara av när det finns månad kvar när lönen är slut.

 

Så minns jag min barndoms bokäffär, inte som ett hål i själen utan som en närvaro i min bokhylla.

Det är snart dags att läsa Sagan om Ringen igen.